Time is precious and it is slipping away...

De flesta verkar ha sett den nu, den omtalade filmen Twilight. Har lovat Elin att se den, och det ska jag göra innan den slutar gå på bio. Först och främst för att alla verkar tycka den är underbar, men också för att se om Edward (Robert Pattinson) är så snygg som den lilla Frallan säger.

---

Senare. 

Läste precis denna recension, väldigt negativ emot filmen men också den enda negativa kritik jag hört så jag tar den med en nypa salt.

Tro inte hajpen

Skrivet 7 juni 2008

Oförlöst tonårskärlek i all sin klichédom som blir så uppenbar att årets mest efterlängtade film blir en oförglömlig parodi. "Twilight" känns som en riktigt dråplig fjortisfylla med all sin medföljande baksmälla. Med andra ord, tro inte hajpen.

Recension Historien om Bella (Kristen Stewart) och vampyren Edward (Robert Pattinson) tar sin början när hon flyttar till en regnig småsketen stad i Washington. Efter ett förbryllande första möte korsas deras vägar på ett våldsamt sätt. Och ur det spirar en besynnerlig kärlek. En historia som trollbundit en hel generation. USA:s motsvarighet till Harry Potter. Inte konstigt då att hajpen varit enorm. Inte minst tack vare den unge hunken Robert Pattinson som förtrollat de flesta unga tjejer. För det här är kanske inte helt oväntat en chickflick förklädd till vampyrfilm.

Och jag kan lika gärna erkänna på direkten. Nej, jag har inte läst böckerna. Men är filmen på något sätt en liknelse av boken, vilket det logiskt nog borde vara, så har jag inte missat mycket. Årets mest hajpade ungdomsfilm, "Twilight", snubblar på sina egna förväntningar. Hårt. Som det brukar bli med andrahandsverk. Den här gången när bok blir film. En rulle där kärlek blir absurd komedi, skräck löjeväckande ihåligt och action oengagerande tidsfördriv.

"Twilight" beskrivs som en modern Romeo och Julia. En jämförelse till ytan. För det är en klassiker som fått en kraftig ommodifiering i regissören Catherine Hardwickes händer. Hennes tidigare verk "Tretton" och "Lords of Dogtown" har aldrig känts mer främmande. Det är rent beklämmande hur jobbigt det faktiskt är att se "Twilight". Snygg för all del men där en osmidig dialog och ett obekvämt samspel stavar pinsamhet över hela bioskärmen. Och när Edward med sin kåtaste röst säger "Säg vad jag är, säg det högt", vill jag bara sjunka genom golvet. Det kräver alltså sin ansträngning för att gilla det här.

Och delvis kan nog författaren Stephenie Meyer beskyllas för den här kompletta fjantfloppen. I en tid då småtjejer fläker ut sitt inre på bloggar, skär sig för att må bra och törstar efter komplimanger för känslan av att känna sig sedda, speciella, slår Meyer en riktig homerun. En där den överpudrade vampyren Edward får symbolisera allt det starka, mystiska och beskyddande som vi egentligen alla önskar och drömmer om. Den livslånga och ovillkorliga kärleken.

Ska man kalla saker vid dess rätta namn är det här inget annat än tantsnusk för fjortisar. Där blodsugandet är en skrattretande metafor för kåthet tonåringar emellan. "Twilight" bokstavligen osar av det och för att dra en egen gammal klyscha: "Twilight" gör det vampyrer gör bäst - suger.

Onödigt vetande "Twilight" är en romantisk thriller baserad på Stephenie Meyers succéroman "Om jag kunde drömma".